Det här med graviditeter, förlossning, amning, föräldraledighet – jämställdhet, dagis (eller inte dagis?), friskola, pedagogiker och så vidare är något som berör.
Innan en gravid kvinna vet ordet av har hon fått en föreläsning om profylaxkurser, amningens olika sidor, vilket dagis som är bäst och huruvida pappor är livsfarliga för sina barn eller inte.
Jag har också varit i den sitsen. Kanske inte fått så mycket kommentarer kring hur man ska och inte ska göra, men så fort jag fick höra något om hur man ska (eller inte ska) göra under graviditet, förlossning och under barnets uppväxt är det ju givetvis något som berör. Man vill ju sitt barn det allra, allra bästa.
Efter ha läst den senaste tidens diskussioner kring långa dagisdagar, att hemmapappor är livsfarliga för sina barn och att kvinnor som vill jobba (som t ex Birgitta Ohlsson inte fattat någonting) undrar jag om vi kvinnor är helt oförmögna att se utanför vår egen lilla bubbla.
Det är klart att jag som nyförlöst (utan smärtlinding) ville frälsa världen med vad jag lärt mig på min profylaxkurs, jag ville förespråka amning (för det fungerade ju så bra FÖR MIG), jag är i ett läge nu – där jag skulle kunna predika om korta dagisdagar (eftersom jag bara har en halvtidstjänst och ”prioriterar” mitt barn).
Efter ett tag bleknar dock den där viljan att frälsa värden, hormonerna lägger sig på en annan nivå än tidigare och det finns plats för andra perspektiv.
Allt som vi gör och gjort kanske inte är enligt alla 100 olika experters tips och trix. Vi kanske har gjort helt fel som haft V på dagis sedan han var dryga året (jo, jag ser att folk reagerar på det!), kommer han bli känslomässigt störd när jag ammade honom bara i 6 månader? behöver han mer närhet? – han har sovit i sin egen säng – i sitt egna rum sedan han var drygt 7 månader. Kommer han att bli alkoholist, narkoman eller skattesmitare för att vi ibland köper kvällsmat på MAX?
Jag skulle kunna hålla på i evighet, och jag kommer inte bli varken klokare eller mer lugn för V:s framtid för det.
Det enda (jag tror) man kan vara helt säker på, är att man måste agera och reagera utifrån sig själv och sitt barn. Trots alla förmaningar till höger och vänster så är det ju faktiskt inte alla andras verklighet man ska anpassa sig till – utan sig egen - och samtidigt våga tro på att det är gott nog.