tillsammans bygger vi Karlstad bättre

Idag har vi haft stadsmiljö-workshop, politiker, fastighetsägare, universitetsfolk, handlare, byggare och tjänstemän med temat go karlstad go! – stadsutveckling med hållbara förtecken.

Upprinnelsen till dagen var stadsmiljögruppens studieresa till Göteborg i våras. Stadsmiljögruppen består av politiker och tjänstemän från stadsbyggnadsnämnden, kultur- och fritidsnämnden och teknik- och fastighetsnämnden. Vi tittade på lite olika saker men blev framförallt imponerade av samarbetet mellan fastighetsägare, handlare och kommun i innerstaden.

Efter resan kände vi att vi inte ville vara sämre. Vi måste samverka mer, men också hitta gemensamma mål som tydliggör vår riktning. Det var också en del av syftet med den dagen.

Som jag tidigare nämnt så anger Delegationen för hållbara städer, 15 hinder för hållbar stadsutveckling i sin senaste rapport. Inför omställning i mer hållbar riktning konstateras att det krävs nya angreppssätt som bygger på helhetssyn, mer processinriktade arbetssätt och gränsöverskridande samarbeten mellan forskare, näringsliv, fastighetsägare, kommuner och medborgare. Det var väldigt bra att så många olika aktörer var delaktiga i dagens workshop, med olika kompetenser och olika infallsvinklar. Vi kan aldrig få en hållbar stadsutveckling utan ett brett stöd, olika kompetenser och olika aktörer. Hållbar stadsutveckling sker inte med en aktörs verk, lösningar eller ideer. Fler tänker bättre än en.

Idag spånade vi kring resecentrum, kollektivtrafiken i staden, handelns utveckling, stora torget och älvpromenaden. Alla kom med sina inspel och med våra olika ingångar lyckades vi ändå hitta förslag som jag tror de flesta tyckte var väldigt intressanta. Nu ska alla ideer sammanställas och tas med i den fortsatta processen med Karlstads stadsutveckling och utvecklingen av centrums olika delar – som ska bli en helhet. Detta är definitivt ett intressant sätt att bedriva samhällsplanering på, som vi bör (och ska) fortsätta utveckla.

Noterbart var att ingen från oppositionen var delaktig under dagen, vilket är djupt beklagligt. Karlstad bygger vi tillsammans och under lång tid. Uppenbarligen är Karlstads stadutveckling ingen prioriterad fråga för Socialdemokraterna i Karlstad, vilket är anmärkningsvärt med tanke på den höga svansföringen man haft kring byggande i staden.

Mer om workshopen på svt och i Nwt samt vf

vem vill bygga? – vem kan bo? En långsiktigt hållbar politik för att hantera bostadsbristen.

Miljöpartiet de gröna presenterade idag för första gången en samlad politik för att hantera den brist på bostäder som gör livet svårt för unga och andra som behöver bostad. hela den rapporten går att läsa här.

Bostadsbristen ser ut på olika sätt på olika ställen och för olika människor. Av denna anledning finns det heller inget enskilt magiskt trick som löser problemet. Miljöpartiet presenterar i stället en bred flora åtgärder som angriper olika orsaker till bostadsbristen. Med fokus på följande områden:

• Skapa en fungerande byggmarknad med stärkt konkurrens framför allt genom bättre förutsättningar för små- och medelstora byggföretag. Marknadens spelregler måste dessutom bli tydligare, mer likvärdiga och präglas av långsiktighet.
• Utveckla bostadsområden så att det blir mer attraktivt att bo, verka och bygga.
• Främja innovation och erfarenhetsutbyte för att frigöra bostadssektorns förmågor. Det finns redan många smarta lösningar på kvalitativt, miljösmart och prisvärt boende. Genom bättre dialog och samordning kan dessa exempel spridas och bli fler.
• Aktivera fler aktörer och frigöra mer kapital för bostadsförsörjning.
• En myndighetsutövning som säkrar allas rätt till bostad och tar krafttag mot hemlösheten.

För detta krävs givetvis ett engagemang från riksdagen i dessa frågor, men man kan också göra mycket lokalt. Inte så mycket när det gäller regler och riktlinjer. Men kommunen har planmonopol som kan bidra till att vi planerar för hållbar stadsutveckling. Vi kan göra gemensamma upphandlingar med andra kommuner, eller bygga liknande byggnader på fler platser för att få ner kostnader för byggandet (man behöver inte uppfunna hjulet på nytt varje gång..), och kanske också för att få fler aktörer i byggbranschen. På detta sätt bygger vi långsiktigt en hållbar politik för att skapa fler bostäder som människor har råd och möjlighet att efterfråga.

jag lämnar min plats i landstingsfullmäktige

Efter noga övervägande lämnar jag min plats i landstingsfullmäktige. Även om det bara är ett fåtal fullmäktigemöten per år, krävs arbete mellan dessa som ständigt krockar med mina uppgifter som kommunalråd i Karlstads kommun. Det känns därför inte ok att sitta kvar på en plats som jag inte kan uppfylla åtagandena för.

Mitt huvudfokus i valrörelsen var ett kommunalt uppdrag, men eftersom jag stod med på landstingslistan var jag valbar även där – och blev inkryssad. Något jag inte räknat med. Det kräver därför noga överväganden innan jag ställer upp på flera listor igen, inte minst i kommande val.

Jag tackar alla som röstat på mig, men ber samtidigt som ursäkt för att jag inte lyckats leva upp till de förväntningar som ställts på mig. Jag vet dock att de övriga i miljöpartiets landstingsgrupp jobbar på bra med flera av mina hjärtefrågor.

behövs en nationell stadspolitik för hållbar stadsutveckling?

I flera fora och olika sammanhang lyfts nu gång på gång frågan om det behövs en nationellt sammanhållen och samordnad politik för våra städer. Politikerna själva verkar inte så intresserade av en nationell politik för området, om man ska tro den enkät som genomförts med ett antal riks- och kommunpolitiker, som jag skrivit om tidigare. De som jobbar med stadsutveckling, rent praktiskt, verkar dock i större utsträckning se behovet. Är det så att det är politikerna som hindrar en hållbar stadsutveckling? 

Det är många olika viljor att ta hänsyn till som lokal politiker, är det så att det traditionella tänkandet (det kanske mer ohållbara) ibland får stå framför nytänkande, förslag på nya alternativa lösningar, eller mer hållbara? Jag säger inte att det är så, men min korta erfarenhet säger mig att det är lätt att formulera övergripande idéer kring den hållbara staden, inte lika lätt att fatta konkreta beslut som går i linje med detta. Och det är definitivt inte enkelt att vara ense över alla partigränser om det, även om detta verkligen är beslut som borde fattas i konsensus.

Delegationen för hållbara städer har på regeringens uppdrag undersökt vilka system och strukturer som hindrar en hållbar stadsutveckling. I den rapport som överlämnats till regeringen lyfter delegationen fram femton övergripande och framträdande hinder för en snabb och långsiktigt hållbar omställning av städerna. Delegationen ger även förslag på statliga åtgärder som kan driva på arbetet och ge städerna bättre förutsättningar att utvecklas i en hållbar riktning.

Några hinder som lyfts fram i rapporten:
• Värden kopplade till människors livskvalitet och städernas attraktionskraft ges inte tillräcklig tyngd i planeringen
• Ohållbara livsstilar och beteenden
• Otillräcklig dialog med medborgare om stadens utveckling
• Stuprörstänkande försvårar helhetslösningar
• Bristande samordning inom och mellan olika nivåer
• Bristande incitament för långsiktigt hållbara beslut
• Otillräckliga statliga investeringar i samhällsviktig infrastruktur kopplat till städernas utveckling och behov

Förslag på statliga åtgärder:
• En nationell stadspolitik för bättre samordning av statens sektorsintressen som inbegriper en strategi där hållbarhet är ett överordnat mål i praktiken
• Fortsatt satsning på en nationell arena som kan samla aktörer för hållbar stadsutveckling
• Ökade resurser till kunskapsutveckling inom hållbar stadsutveckling i form av forskning och utveckling, innovation, systematisk uppföljning och utbildning
• Fortsatta satsningar på pilot- och demonstrationsprojekt

En tydlig statlig politik på området, skulle kunna stötta lokala politikers ställningstaganden för att främja hållbar stadsutveckling. Det är emellertid väldigt viktigt att den politiken inte på något sätt sätter för låga krav, eller blir för urvattnad, eftersom det snarare skulle försämra möjligheterna för hållbar stadsutveckling än förbättra den. Det skulle kunna vara någon form av ”lägsta golvnivå” – för hållbar stadsutveckling, men möjlighet och stöttning i att göra mer. Den stora risken, som jag ser, är att flertalet politiker skulle nöja sig med det staten föreskriver och inte vilja göra mer. I dagsläget, då det inte finns några generella riktlinjer, kan man istället hitta lokala anpassningar och lösningar som både kan vara mer effektiva, men som också sätter staden på kartan. Många kommuner har idag ett långt mer framskridande miljö- och hållbarhetstänkande kring stadsutveckling, kollektivtrafik och klimatarbete än vad regering och riksdag kan frambringa. Kommuner måste även framledes gå före och vara mer offensiva och det vore förödande om den positiva utvecklingen som flera av landets kommuner ändå har på hållbarhetsarbetet avstannade.