I flera fora och olika sammanhang lyfts nu gång på gång frågan om det behövs en nationellt sammanhållen och samordnad politik för våra städer. Politikerna själva verkar inte så intresserade av en nationell politik för området, om man ska tro den enkät som genomförts med ett antal riks- och kommunpolitiker, som jag skrivit om tidigare. De som jobbar med stadsutveckling, rent praktiskt, verkar dock i större utsträckning se behovet. Är det så att det är politikerna som hindrar en hållbar stadsutveckling?
Det är många olika viljor att ta hänsyn till som lokal politiker, är det så att det traditionella tänkandet (det kanske mer ohållbara) ibland får stå framför nytänkande, förslag på nya alternativa lösningar, eller mer hållbara? Jag säger inte att det är så, men min korta erfarenhet säger mig att det är lätt att formulera övergripande idéer kring den hållbara staden, inte lika lätt att fatta konkreta beslut som går i linje med detta. Och det är definitivt inte enkelt att vara ense över alla partigränser om det, även om detta verkligen är beslut som borde fattas i konsensus.
Delegationen för hållbara städer har på regeringens uppdrag undersökt vilka system och strukturer som hindrar en hållbar stadsutveckling. I den rapport som överlämnats till regeringen lyfter delegationen fram femton övergripande och framträdande hinder för en snabb och långsiktigt hållbar omställning av städerna. Delegationen ger även förslag på statliga åtgärder som kan driva på arbetet och ge städerna bättre förutsättningar att utvecklas i en hållbar riktning.
Några hinder som lyfts fram i rapporten:
• Värden kopplade till människors livskvalitet och städernas attraktionskraft ges inte tillräcklig tyngd i planeringen
• Ohållbara livsstilar och beteenden
• Otillräcklig dialog med medborgare om stadens utveckling
• Stuprörstänkande försvårar helhetslösningar
• Bristande samordning inom och mellan olika nivåer
• Bristande incitament för långsiktigt hållbara beslut
• Otillräckliga statliga investeringar i samhällsviktig infrastruktur kopplat till städernas utveckling och behov
Förslag på statliga åtgärder:
• En nationell stadspolitik för bättre samordning av statens sektorsintressen som inbegriper en strategi där hållbarhet är ett överordnat mål i praktiken
• Fortsatt satsning på en nationell arena som kan samla aktörer för hållbar stadsutveckling
• Ökade resurser till kunskapsutveckling inom hållbar stadsutveckling i form av forskning och utveckling, innovation, systematisk uppföljning och utbildning
• Fortsatta satsningar på pilot- och demonstrationsprojekt
En tydlig statlig politik på området, skulle kunna stötta lokala politikers ställningstaganden för att främja hållbar stadsutveckling. Det är emellertid väldigt viktigt att den politiken inte på något sätt sätter för låga krav, eller blir för urvattnad, eftersom det snarare skulle försämra möjligheterna för hållbar stadsutveckling än förbättra den. Det skulle kunna vara någon form av ”lägsta golvnivå” – för hållbar stadsutveckling, men möjlighet och stöttning i att göra mer. Den stora risken, som jag ser, är att flertalet politiker skulle nöja sig med det staten föreskriver och inte vilja göra mer. I dagsläget, då det inte finns några generella riktlinjer, kan man istället hitta lokala anpassningar och lösningar som både kan vara mer effektiva, men som också sätter staden på kartan. Många kommuner har idag ett långt mer framskridande miljö- och hållbarhetstänkande kring stadsutveckling, kollektivtrafik och klimatarbete än vad regering och riksdag kan frambringa. Kommuner måste även framledes gå före och vara mer offensiva och det vore förödande om den positiva utvecklingen som flera av landets kommuner ändå har på hållbarhetsarbetet avstannade.
