för min egen personliga vinnings skull?

Det finns få saker som gör mig så irriterad som när jag anklagas för att jag är politiker, och fattar beslut, enbart för att det ska gynna mig själv.

Det finns så oerhört mycket jag skulle kunna göra istället för att vara politiker. Saker som skulle kunna gynna mig själv i betydligt högre grad. Som skulle kunna ge mig både mer yrkesmässig utveckling, bättre ekonomisk trygghet och mer tid med både familj och vänner.

Men sena kvällar borta från familjen, mindre tid med vänner, bli utskälld och uthängd i media, otryggheten i val vart fjärde år.. Visst låter det glamouröst?

Varför gör jag det då? Lever politikerlivet? Svaret är att jag tror att jag kan göra skillnad. Jag har också blivit vald av det parti jag tillhör att föra fram och jobba för dess åsikter. Jag tillhör dessutom ett parti som tror på att alla ska göra någon form av politisk samhällstjänst – och jag håller med! Jag tycker alla borde vara politiker någon gång i livet.

Är det då bara elände? Nej! Verkligen inte! Varje dag lär jag mig något nytt, jag får träffa spännande människor och får veta mer om deras liv, drömmar och dela deras kunskaper.

Det ihop med att jag tror på att det går att förändra världen gör att det är värt det. Just nu.

mindre plats för bilar, mer plats för människor

I senaste numret av Byggindustrin (14/2013) finns ett reportage om attraktiv stadsutveckling där bl a Alexander Stråhle, som är stadsbyggnadsforskare på KTH, pekar på William H Whytes ”the power of ten” (en bra plats är en plats där du kan utföra minst tio olika aktiviteter, tio sådana platser ger en bra stadsdel, tio sådana stadsdelar ger en bra stad). För inte så länge sedan lyssnade jag också på en annan forskare (Charlotta Mellander) som pratade om attraktiva städer. Hon menade att människor vill vara där andra människor är, där det finns mångfald, tolerans, spännande aktiviteter och kultur. En del i detta är såklart en attraktiv boendemiljö.

Parker, butiker, folkliv och snabb och smidig kollektivtrafik är givna faktorer som höjer attraktiviteten i staden.

Att bygga hållbara städer diskuteras allt mer i stadsbyggnadskretsar,
lite försent kan tyckas, men bättre sent än aldrig. Vad handlar det om då? Ofta
utpekas förtätning som den onda stadsutvecklingen som tar alla gröna ytor till bostäder. Jag ser det snarare tvärtom – mer plats för boende och grönytor och mindre till gråytor som parkeringsplatser eller industrier i attraktiva (ofta sjönära). Det är också så jag skulle vilja att Karlstad utvecklas.

Stråhle har vidare satt upp fem faktorer, viktiga för en stads attraktivitet: Utbud av handel, restauranger och kultur, Tillgång till parker och vatten, Kvartersformen (det ska vara slutna gårdar), Närhet till snabb kollektivtrafik, Befintligt gatunät för gång och cykel. Stråhle menar också att tätheten är avgörande, inte minst för att bilar får mindre plats och mer plats ges åt människor. Tätheten i staden är viktig utifrån både Stråhles och Mellanders perspektiv, eftersom tätare stad ger mer människor på en viss yta, vilket gynnar antalet interaktioner, möten, mötesplatser men som givetvis ställer krav på staden och dess olika delars utformning, inte minst tillgången på grönytor.

Precis som forskningen också påvisar blir gröna ytor istället allt viktigare om man ska bygga fler bostäder. Både för människors upplevelse, men också för omhändertagande av t ex dagvatten. I Karlstad finns gott om grönytor, vilket vi ska värna och utveckla och i så stor utsträckning som möjligt bygga på gråytor. Tillsammans ger dessa mindre utrymme för bilar och mer för människor, och visst är det väl så att staden är till för människorna?

källkritik

Jag gillar verkligen sociala medier. Jag gillar det snabba sättet att kommunicera med människor, få nyheter, kunna sprida nyheter, information och framförallt – få kontakt med människor jag förmodligen aldrig skulle vetat om annars. Jag ser nästan bara fördelar, men givetvis finns en baksida också.

Baksidan handlar om att alla människor kanske inte kritiskt granskar den information som kommer via bloggar, twitterkonton eller facebookinlägg. När det diskuteras källkritik i vetenskapliga sammanhang är vi ofta väldigt granskande och ifrågasättande, men när det kommer till sociala medier kan vilken blogg som helst betraktas som sanning – fast vi ofta har vetenskapen om att det är en människa med en specifik agenda som ligger bakom.

Exempel finns t ex hos den politiska oppositionens företrädare, som i sin fulla rätt beskriver den politiska verkligheten utifrån sitt perspektiv. Men det kräver också viss källkritiskt granskande av de som läser (och ja, jag tror att vi alla kan reflektera över det – det gäller bara att komma ihåg vem källan är och i vilket syfte inlägg, bloggar och artiklar skrivs och att det inte alltid överenstämmer med sanningen).

Jag tror det finns anledning för oss som är aktiva på sociala medier att i större utsträckning än idag reflektera över det som skrivs, vad vi själva skriver och vilken bild vi vill förmedla. Vill jag att min blogg ska vara kunskapsbaserad, politisk propaganda eller bara lite skojig? Det finns också all anledning att i olika sammanhang (inte bara i sociala medier) lyfta frågan kring källkritik.

att vara kvinna och ordförande i stadsbyggnadsnämnden

8 mars och internationella kvinnodagen. Idag presenterade NWT en lista över ”mäktigaste kvinnor i Värmland” där jag placerades på en 12:e plats. Hedersamt såklart. Motiveringen var mitt ordförandeskap i Stadsbyggnadsnämnden.

Byggbranschen är en traditionellt manlig bransch, men det blir allt fler kvinnor inom branschen, vilket inte bara är roligt utan också helt nödvändigt. Fler perspektiv och olika erfarenheter berikar och gör både plan och byggsektorn bättre. Dessutom är meningen att det ska byggas stad och nya stadsdelar för både män och kvinnor!

Jag är första kvinnan på ordförandeposten i Stadsbyggnadsnämnden. Givetvis har jag stött på både tveksamheter och fundersamhet över både det, och annat. Tex:

1. … mitt val att vara politiker ( samtidigt som jag har barn) generellt: jaha, du har barn. Ja, bor mormor i närheten och kan hjälpa till? Eller: Stackars barn!
2. …min kunskap om, och mitt intresse för byggande.
3. …det faktum att jag disputerat i kulturgeografi med tema samhällsplanering. Är jag egentligen inte lite för akademisk?
4. …det faktum att vara BÅDE kvinna och miljöpartist. VILL jag överhuvudtaget bygga något alls? Är det inte egentligen så att jag vill förbjuda bilar, byggande och vill att alla ska åka häst och vagn på gatorna?

Sammanfattningsvis kan sägas att jag aldrig, hittills, upplevt att tveksamheterna påverkat mig nämnvärt. Givetvis kan det vara tröttsamt ibland, att inte bli bemött med samma självklarhet som en man skulle blivit på den posten. Att jag faktiskt måste bevisa att jag kan frågorna, är oerhört intresserad, och att det faktum att jag har barn inte är några hinder, (precis på samma sätt som det sällan hindrat någon man att utföra sitt uppdrag).

Det brukar alltid sägas att kvinnor som vill göra karriär strategiskt ska rikta in sig på områden som är traditionellt manliga, sysslar med infrastruktur, byggande eller har med mycket pengar att göra. Jag har aldrig planerat det så, snarare är det de frågorna som ligger mig närmast hjärtat och därav ett naturlig intresse som jag nu har förmånen att få jobba med på uppdrag av medborgarna!

nu gör vi Skutberget till kommunalt naturreservat!

Idag hade jag tillsammans med Henrik Lander, kommunalråd för C och Ordf i teknik och fastighetsnämnden, presskonferans på Skutberget med syftet att berätta att vi vill att friluftsområdet säkerställs som just friluftsområde – och därför ska bli ett kommunalt naturreservat.

Formellt kommer teknik- och fastighetsnämnden på kommande nämnd att fatta beslut om att ge förvaltningen i uppdrag att utforma exakt område samt upprätta skötselplan för området i samråd med kultur- och fritidsförvaltningen. Under våren kommer också den detaljplan för området att antas, där ramar för campingen/friluftsområdet/naturmark/ skutbergsgården tydliggörs. Den gör också tydligt hur området kan utvecklas vidare.

Det viktigaste är såklart att säkerställa friluftsområdet för karlstadsbor och besökare. Det ska inte vara någon tvekan om vad vi vill med området och att vi vet att det är viktigt för många karlstadsbor. Här ska man även fortsättningsvis kunna bada, grilla, promenera, löpträna eller åka skidor.

läs mer på t ex nwt.

fler män i kollektivtrafiken

I dag presenterades den nationella undersökningen Kollektivtrafikbarometern som visade visar att kollektivtrafikens marknadsandelen ökar vilket ligger i linje med branschens målsättning att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel. Det är dock en hel del kvar till målet. En positiv nyhet var också att kollektivtrafikens andel av mäns totala resande ökat med nästan två procentenheter ( från 24% till 26% ) jämfört med förra året.

Kunderna är också relativt nöjda med sitt resande. De regelbundna resenärerna ger högt betyg till bland annat information om avgångstider där 82 % är nöjda, 73 % tycker det är tryggt och 72 % upplever att det är enkelt att åka med kollektivtrafiken. Sämst betyg får störningsinformation där enbart 27 % är nöjda och dessutom uppfattas kollektivtrafiken inte som lyhörd för synpunkter. Kollektivtrafikbarometern vittnar också om Karlstadsbuss fortsatta topplacering när det gäller mätningen av kundnöjdheten. På första plats i landet när det gäller alla tillfrågade och på andra plats när det gäller kunderna.

I Karlstad finns ingen separata statistik på kvinnor och mäns resande, däremot har årets första månader visat på en rekordstor resandeökning (13%). Resandet i stadstrafiken har ökat varje år de senaste sju åren. 2005 då Karlstadsbuss bytte till orange bussar gjordes 3,9 miljoner resor/år. 2012 reste 6,2 miljoner med Karlstadsbuss, vilket är en ökning på 59%. Fortsätter trenden kan det åttonde året innebära rekord. Ingen annan januarimånad i Karlstadsbuss historia har så många valt bussen.

kollektivtrafik – samhällsnytta och samhällsansvar

I veckan som gick anordnade Sveriges kommuner och landsting tillsammans med Svensk kollektivtrafik en presidiekonferans för de som sitter i styrelser för kollektivtrafikutförare och myndighetsnämnder. På schemat stod bland annat diskussion kring resultaten av processen kring regionala trafikförsörjningsprogrammen, hur vi hanterar nya lagstiftningen, konkurrenssituationen gentemot kommersiell trafik, kostnadsutvecklingen framåt och andra framtida utmaningar.

Med på konferansen var bl a infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som dagen till ära också hade en debattartikel i dagens samhälle.

I artikeln påpekas vikten av att kommersiella aktörer släpps in på terminaler och hållplatser för att göra situationen så enkel och bra för kunderna som möjligt. Nu kan man ju tänka sig att det skulle kunna varit en stort problem om det hade varit en mängd kommersiella aktörer på kollektivtrafikmarknaden som kommit till efter nya lagstiftningen. Nu är det inte fallet så, och i de fall det kommit till så verkar det som att man löst det på ett tillfredsställande sätt, som tex på terminalen i Göteborg där kommersiella aktörer får tillträde och där en avgift tas ut för alla som ska lägga till. Så långt är det bra, huvudsaken är att det för kunden är enkelt och smidigt och lyckas man lösa biljettfrågan och samordna tidtabeller och annat finns stora möjligheter att detta kommer bli riktigt bra.

Men istället för en rad tillkommande kommersiella aktörer ser vi ett fåtal stora bolag som blöder ekonomiskt, det kan vara svårt att få in anbud i upphandlingar och ett flertal aktörer som har upphandlats har slutat i förtid pga ekonomiska svårigheter. Kollektivtrafik är uppenbarligen svårt att tjäna pengar på, och jag tror vi måste inse att det snarare är en samhällsuppgift än en uppgift för marknaden att lösa. Detta innebär också att staten måste hitta vägar att hjälpa de kommuner som har stora ekonomiska åtaganden, inte minst de kommuner som har spårbunden trafik.

Kostnaden för kollektivtrafiken är något vi måste hantera framöver. En balans mellan det kunderna betalar och det som samhället subventionerar måste totalt sett ställas mot den alternativkostnad som det skulle innebära att inte köra någon kollektivtrafik alls. Att resa kollektivt är trots allt energismartare och mer ekonomiskt än om vi skulle bereda plats för alla individer på motorvägar, parkeringsplatser och så vidare. En djupare analys av detta måste emellertid göras för att vi ska kunna hitta argumenten för att framgent kunna satsa på kollektivtrafiken. Det finns ingen väg tillbaka, nu gäller det att istället optimera resurserna på ett sådant sätt att samhällets nytta blir så stor som möjligt och att resenärerna får så mycket utbud för pengarna som möjligt.

lagstifta om medgivande vid sex!

Debatten kring våld mot kvinnor, hårdare lagstiftning mot våldtäkt, hot om sexuellt våld och kvinnors utsatthet i offentliga rum, på arbetsplatser och i nära relationer debatteras flitigt av och till i olika medier.

Idag skriver Madeleine Leijonhuvud på SvD Brännpunkt om alliansregeringens förslag till ny lagstiftning kring sexualbrott där syftet är att ändra sexualbrottslagen, stärka våldtäktsutsatta och lägga till ett antal situationer som framgent ska vara våldtäkt. Tyvärr har en del i förslaget tagits bort, den delen som handlar om medgivande.

”Det är alltså inte så att den som bara helt enkelt inte vill bli utsatt för sex är skyddad av lagen, inte ens om hon eller han tydligt visar detta. Är det detta som alliansregeringen nu vill ändra på? Nej, tyvärr..”

Leijonhuvud hoppas på att lagrådet återvisar förslaget för att lägga till den självklara rätten att få säga nej till sex och för att det bör vara klart att den man har sex med också vill ha det.

Givetvis ska det finnas straffmöjlighet för dem som utsätter andra för sex mot sin vilja. Vi vet att det kanske inte är främst de fysiska men, man får av en våldtäkt som är svårast – istället är det kränkningen av en persons integritet som är det svåraste att komma över – att utnyttjas av någon som visste att man inte ville.

En starkare lagstiftning på området skulle kanske framförallt ge kvinnor en indikation om att deras rädsla tas på allvar och att det inte är acceptabelt. Hos hälften av befolkningen runt om i hela världen anpassar sig kvinnor till den kultur där i många fall mäns sexualitet utmålas som okontrollerbar. På så sätt kontrolleras och styrs alla kvinnors liv av det ständiga hotet om våldtäkt och kravet att skydda sig mot våldtäkt om de inte ska skuldbeläggas för den. På bloggen genusfolket.se diskuterades för en tid sedan om vad som är en våldtäktskultur.

” Våldtäktskultur skapas genom en rad komponenter som samverkar med varandra. Victimblaming eller fokusering på allt annat än förövarens handling (“Varför blev hon så berusad att hon inte kunde försvara sig?”), trivialisering av sexuella övergrepp (mycket vanligt inom populärkulturen, se även Steubenville längre ned), slutshaming (“Horor kan inte våldtas”), överseende med sexuella övergrepp (“Ta det som en komplimang!”), objektifiering av kvinnor och att uttrycka synsättet att kvinnor befinner sig i offentligheten inte som vilka individer som helst utan på männens villkor (”Att säga till kvinnor att alltid tänka på hur de klär sig och beter sig för att inte bli våldtagna är ju inte värre än att säga till någon att låsa cykeln för att den inte ska bli stulen”) samt en stark vilja tro på obelagda siffror om falska våldtäktsanmälningar (”Många anmälningar är ju påhittade för att dölja otrohet/skamligt beteende som kvinnan ångrar dagen efter”) är är alla viktiga komponenter för våldtäktskultur.”

Genom att förändra lagstiftningen som Leijonhuvud föreslår skulle man således säga att: Nej! det är inte ok med en sådan kultur, det är inte ok att ha sex med någon mot dennes vilja, det är inte heller ok att kränka någon med sexuella trakasserier. Förhoppningsvis skulle det kanske också kunna påverka den rätt många tar sig att uttrycka hot om sexuellt våld gentemot kvinnor. Idag spreds en film på youtube som handlar om brev med hot om sexuellt våld som offentliga kvinnor fått enbart på grund av att de är kvinnor och offentliga personer som syns i tv och media på olika sätt. Alla historier som får en att tappa andan. Det kan aldrig vara acceptabelt eller värdigt ett samhälle att det ska vara på det viset.

byt ut kärnkraft till förnybart!

Miljöpartiet är den absolut största motståndaren till kärnkraft. Vi ser inte det som en del av framtidens energikällor och är tydliga med att vi vill, så fort det bara är möjligt, ha 100% förnybar energi. MP föreslår att all el- och värmeproduktion år 2030 ska vara helt förnybar, främst ska detta göras möjligt genom fördubblad utbyggnadstakt av förnyelsebart, vindkraft, ökad stöd till solkraft  och energieffektiviseringsprogram för te x företag.

I en artikel i lördagens nwt framgår att miljöpartiets lokalavdelning i Filipstad inte vill bygga ut vindkraften i kommunen. Argumentet för detta kan vara många, det kan te x handla om att platsen som är tänkt för de planerade vindkraftverken är olämplig, att det finns natur- och kulturvärden som man vill bevara och värna, vilket jag till fullo förstår och respekterar.

Argumentet som lyfts fram är däremot att vi har ett elöverskott och att ny el inte behövs, eftersom det finns kärnkraft. Det argumentet är för mig mycket märkligt eftersom det snarare är så att vi behöver byta ut och avsluta alla fossila energikällor. För att detta ska vara möjligt krävs att andelen förnybar energi ökar så att vi kan stänga kärnkraftverken – för att den energi vi behöver tillverkas genom bättre, säkrare och mer miljövänliga energikällor, tex genom vindkraft.

centerpartiet – grönt eller ”grönt”?

EUs klimatmål 2050, innebär en minskning av växthusgaser med 80-95%, vilket innebär att Sveriges utsläpp av växthusgaser måste minska kraftigt de kommande åren. Istället visar det sig att minskningen av utsläpp går långsammare än vad som skulle behövas för att nå målet, och med den takt som klimatarbetet i Sverige nu håller, kommer det att ta 200 år för Sverige att nå dit.

I samband med den intensiva klimatdebatten i början av 2007 tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning som fick till uppgift att komma med förslag på ny klimatpolitik. Avsikten var att resultatet skulle vara ett underlag för en klimatpolitisk proposition 2009. Den 18 februari 2008 presenterade Klimatberedningen sitt förslag med en rad åtgärder för att minska Sveriges inhemska klimatutsläpp. Fem år senare har endast två av de tio förslagen genomförts.

Centerpartiet poängterar gång på gång sitt miljöengagemang, som enda parti i Alliansen. Jag tvivlar verkligen inte på vissa centerpartisters engagemang i klimatfrågan, som tex Anna-Karin Hatts (vilket också påtalas i denna artikel) men däremot Centerpartiets förmåga att få med sig övriga partier i Alliansen på tåget i en fråga som är i särklass den viktigaste vi har att hantera nu och framöver. Eftersom övriga partier uppenbarligen inte tycker frågan är viktig, eller Centerpartiet inte lyckats få med sig flera i viktiga miljöfrågor är varje år med Alliansstyre ett förlorat år för klimatet och miljön.

Den som tydligast bär ansvaret för att dessa åtgärder inte genomförts är givetvis finansminister Anders Borg. Men med någon form av godkännande från övriga partier. Vinner C verkligen så mycket på samarbetet i övriga frågor att miljöfrågan är värd att offras? I så fall är väl inte miljö och klimatfrågor så prioriterade? Hur regeringen kommer att agera för att öka takten i klimatarbetet är svårt att se när man kategoriskt tar ställning emot de förslag som läggs fram. Och i takt med att de förlorade åren för klimatet blir allt fler verkar också stödet för centerpartiets politik minska. Borde ingen ta sig en funderare på det?

Min vision om ett starkt grönt mittenblock kvarstår dock. Jag tror att vi har tillräckligt många gemensamma frågor för att komma överens och sätta press på både grå, blå och röda partier i en rad viktiga framtidsfrågor. Miljöpartiet är visionsbärare, det är bara att hänga på, men då gäller det att bestämma sig om en vill vara grön eller ”grön”.