med kommunpolitiska klimatförnekare blir behovet av klimatlag än större ( uppdaterad)

Det har pratats om problem med USAs skolor, som lär ut att klimathotet inte existerar. I dagens upplaga av dagens nyheter redovisas en studie, där det framkommer att så mycket som sex av tio svenska kommunpolitiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. 7 av 10 tror helt sonika alltså inte på vetenskapen.

Klimatförnekare visars sig, i rapporten, ofta vara ”en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan ”den klimatövertygade” är ”kvinna i en större kommun och är miljöpartist”. Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen.

I dagsläget är miljöarbetet till stor del avhängigt det som händer i kommunerna. Regeringen undviker att fatta beslut som skulle underlätta för människor att fatta klimatvänliga beslut, det föreslås inga åtgärder och det finns ingen plan för hur Sverige ska minska utsläppen till nära noll 2050. Det tydligaste beviset på detta är att Sveriges klimatutsläpp ökade med 11 procent 2010. Men när Sveriges utsläpp ökar på grund av obefintlig klimatpolitik, uteblivna framtidsinvesteringar och nästan gratis utsläpp inom EU:s utsläppshandel kan faktiskt kommunerna gå före. Att då en så stor andel av de som verkligen kan driva på miljöfrågan lokalt och fatta viktiga beslut för landets framtid, inte ens tror på klimatproblematiken, är naturligtvis ett väldigt stort problem. Global uppvärmning är inte minst ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar.

Gustav Fridolin pratade bla om det igår på partiledardebatten och Åsa Romson har skrivit om det på Dn debatt: Sverige behöver en klimatlag, med maxtak för utsläpp – precis som vi har utgiftstak i budgeten. Åsa skriver att ”Precis som ett budgettak var nödvändigt för att klara den ekonomiska krisen på 90-talet så är ett utsläppstak i dag nödvändigt för att möta klimathotet. … Med samma disciplin och tillförlitlighet som Sveriges riksdag har enats om ansvar för statsbudgeten måste vi även börja ta ansvar för klimatpolitiken.”

Miljöpartiet jobbar för att få med fler partier på en sådan klimatlag. Det är kanske viktigare än någonsin, om nu dessutom flertalet kommunpolitiker inte ens tror på klimathot, och inte tänker dra sitt strå till stacken genom aktiva åtgärder för att ställa om samhället i mer hållbar riktning.

—-
Som man frågar får man svar: Det visar det sig att den här undersökningen, så att säga, frågade på ett sådant sätt att fler än (troligtvis) annars skulle kategoriseras som klimatskeptiker. Läs mer här.

Detta motsäger dock inte behovet av en klimatlag eller att vi agerar lokalt i kommunerna gällande klimatfrågan.

hoppet står till förhandlingarna i Durban!

I en FN-rapport som släpptes i onsdags är de globala ansträngningarna för att minska utsläppen av växthusgaser långt ifrån tillräckliga. Avståndet mellan vad som krävs för att klara klimatutmaningarna och vad som görs är skriande stort redan till år 2020. Världen är på väg mot mycket farliga nivåer av klimatförändringar om det inte vidtas kraftfulla åtgärder.

Den goda nyheten är att UNEP bekräftar att vi fortfarande kan komma på rätt spår. Bland annat måste vi agera snabbt för att stoppa avskogningen och satsa på en övergång till förnybar energi.

Lösningarna finns för att komma tillrätta med problemen, och enligt WWFs chef för Globala klimat och energiinitiativ, handlar det enbart om politisk vilja och ledarskap. Mod helt enkelt. Frågan är om de som åker till Durban har det modet med sig eller mandat av mod från sina länder. Jag hoppas verkligen det.

En del är naturligtvis att minska utsläppen, en annan del är att sluta använda sig av kreativ bokföring för att komma undan så billigt som möjligt. Det gäller till exempel i beräkningsregler för hur marken används som koldioxidsänka, där Sverige tidigare fått skarp kritik för sin linje. Något för den svenska regeringen att verkligen ta itu med och visar att man menar allvar med att driva miljöpolitik.

Det som behövs är snabba åtgärder för ökad energieffektivitet, övergång till förnybar energi, minskad avskogning och förbättrade jordbruksmetoder. Åtgärder för att bekämpa utsläpp från internationellt flyg och sjöfart – som nu är oreglerade – kan också bidra.

Sedan måste EU åta sig minst 30 procents utsläppsminskningar till 2020, och JA här borde alla svenska EUparlamentariker tillsammans med EUs miljöministrar (inkl Lena Ek) att driva på för att minska utsläppen från dagens 20 procent till 2020 till 30% inom samma tidsspann.

Durbanmötet, COP17, äger rum 28 november – 9 december. Kyotoprotokollet är den bindande grunden i det internationella klimatsamarbetet med 176 länder som undertecknare. Målet är att halterna av växthusgaser ska stabiliseras så att medeltemperaturen inte stiger mer än 2 grader. USA står utanför och Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika m fl omfattas inte av några åtaganden men har rapporterat in sina ambitioner till 2020 till FN. Kyotoprotokollet är indelat i olika åtagandeperioder där den första löper från 2008 till 2012.

om regeringens (C:s?) bristande klimatambitioner

Snart är det dags för COP17 i Durban, Sydafrika. Hoppet lever om att det ska slutas internationella överenskommelser som leder till att minska klimatförändringarna. Därför blev jag besviken idag när jag läste att sveriges miljöminister, Lena Ek (C) som tidigare drivit att EU skulle uppgradera sitt mål om utsläppsminskningar, från minus 20 procent till minus 30 procent, oavsett vad resten av världen gör, inte längre står bakom detta,

Visst är det lite märkligt att när man har makt att förändra tar man inte möjligheten?

Om vi backar lite: För ett drygt halvår sedan ville Lena Ek, i form av EU-parlamentariker, att den svenska regeringen skulle arbeta för att höja EU:s klimatambitioner. Nu när Ek själv sitter i regeringen säger hon till Miljöaktuellt att hon inte kommer att driva frågan. Som europaparlamentariker för Centerpartiet ville Lena Ek, så sent som i mars i år, att EU skulle uppgradera sitt mål om utsläppsminskningar, från minus 20 procent till minus 30 procent, detta oavsett vad resten av världen gör i klimatfrågan. Men som miljöminister har hon, skriver Miljöaktuellt, släppt detta krav och ställer sig i stället bakom den position som hon tidigare själv kritiserade.

Till detta agerande kan det möjligen finnas två orsaker:

1. De andra partierna M, FP, och KD som (möjligen?) inte tycker klimatfrågan är viktig och att C får böja sig för ett samlat motstånd.

2. Att det är lätt att prata klimatfrågor, men att man inte orkar ta ansvar ända fram – trots att man faktiskt har möjlighet att förändra något till det bättre.

I dagarna är det miljöministermöte i Luxemburg som bland annat ska lägga fast EU:s position inför de stundande internationella klimatförhandlingarna som hålls i sydafrikanska Durban mellan den 28 november och 9 december. Mina förhoppningar om stark påtryckning från svenskt håll för att komma någonvart i klimatfrågan sjönk i takt med att jag läste nyheten om Eks inställning.

rödgröna satsar på biogas

Häromdagen hade jag och Stina Bergström en lokal pressträff med anledningen av miljöpartiets skuggbudget. Där framkom bl a att MP vill återinföra KLIMP-stödet igen. Stöd som syftar till att hjälpa kommuner med omställningen till ett mer klimatsmart samhälle.

Av de andra oppositionspartiernas skuggbudgetar framgår också att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet vill återinföra någon form av klimatinvesteringsprogram för att minska utsläppen och stimulera omställningen. Av energigaserna är det ännu en gång biogasen som röner mest intresse och där vilja till politiskt stöd finns, skriver Energigas Sverige i ett pressmeddelande.

MP vill införa ett årligt stöd för biogas av gödsel på 140 miljoner och ett årligt stöd för biogasmackar på 50 miljoner. En premie på 5000 kronor ska underlätta konvertering av bensinbilar. Miljöpartiet vill dessutom nystarta klimatinvesteringsprogrammet genom en satsning på 600 miljoner årligen 2012-2014. Socialdemokraterna vill bryta Sveriges beroende av fossila bränslen för transporter och menar att fler åtgärder behövs för att minska utsläppen och stimulera omställningen. Man vill införa ett nytt system med stöd för klimatinvesteringar. Vänsterpartiet vill investera 1 miljard per år i ett nytt klimatprogram för bl.a. utbyggnad av biogas. Man vill också ge bidrag till efterkonvertering av äldre fordon och ett investeringsprogram ska stimulera utbyggnad av svensk biogasproduktion och distribution för att öka tillgången på bensinstationer med biogas runt om i landet.

Det är naturligtvis roligt (och viktigt) att det finns fler partier som är intresserade av att hitta bra lösningar för att ställa om Sverige på en mer långsiktigt hållbar väg. Och det är lika beklagligt att ingen av regeringspartierna tycker det är lika viktigt.

Vad säger egentligen denna artikel?

2008-01-03 07:00

Insändare Lasse var nöjd över att få in en fot i arbetslivet. Nu skulle han söka lägenhet och flytta hem­ifrån. Lasse skulle bli sin egen. Slut med morsans tjat, han skulle bestämma helt över sig själv. Ingen sur gnällkärring som tjatade om strumpor på golvet och obäddad säng. 

Nu var Lasse 22 år och hade jobbat i två år på verkstan. Först som sjukvikarie, sen blev det en tillsvidareanställning. Lasse gick med i facket redan första dagen, efter att ha blivit tillfrågad av nå´n ”snubbe” som gick omkring med avtalet i bakfickan.
Nu hade det blivit mindre med jobb på verkstan, tre skulle få gå. Lasse var en av dem.
Surt. Då, för två år sedan, verkade livet vara ganska tryggt. Men sedan har det hänt mycket. Ett riksdagsval med borgerlig valseger har förändrat villkoren för många i vårt samhälle.
Lasse är en av dem som kommer att få känna på hur den borgerliga regeringen slår undan fötterna och minimerar rätten till ett drägligt liv. Direkt efter nyårshelgen 2008 får Lasse gå till arbetsförmedlingen, han är arbetslös.
I snålblåsten på väg till ”förmedlingen” tänker Lasse tillbaka på verkstan och jobbet han hade. Nu känns det plötsligt som han inte var samma person han en gång var. Hur blir det med arbetslöshetsersättningen? Kommer pengarna att räcka? Till hyran…bilen… avbetalningen på storbilds-tv:n…snus…mat…?
Lasse tjänade lite drygt 20 000 i månaden innan uppsägningen. 110 kronor i timmen. Lite sjukdagar blev det väl. Måndagarna var lite svåra ibland, sängen varm och god å det var så lätt att somna om igen. Lasse känner plötsligt en klump i magen – fan, det var säkert i snitt tre dagar varje månad som han var borta från jobbet, det kommer att märkas nu…
Lasses genomsnittliga tid på jobbet var 150–160 timmar. De tre sista månaderna av sin anställning tog Lasse tjänstledigt, han stack till Thailand. En bedrövad Lasse kan bara konstatera följande: Han jobbade heltid, 40 timmar/veckan. Sjukfrånvaro och tjänstledighet gör att den ersättningsbara tiden blir 30 timmar/vecka. Det ger en inkomst av 91,25 kronor i timmen. Ersättningen är 80 procent av 91,25 summa 73 kronor/timme. Dagsersättningen för Lasse blir 580 kronor. Det kan Lasse inte klara, han måste flytta hem till mamma igen. Lasse har tack vare sitt medlemskap i facket trots allt ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Lasse tänker på polarna som valde att stå utanför…

 ***

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår meningen med denna artikel. Om syftet är att peka på att det ska vara lönsamt att vara med i facket tycker jag att det framgår på ett mycket dåligt sätt. Om nu den borgerliga regeringen vill sparka på både fack och arbetslösa och ”lata” individer, blir det nog inte bättre av denna artikel där Lasse ligger kvar i sängen på måndagmornarna..  det är ju precis det som den borgerliga regeringen pekar på hela tiden och att det är just därför de sänka a-kassa och annat för att straffa dessa ”lata människor”. ..