mindre plats för bilar, mer plats för människor

I senaste numret av Byggindustrin (14/2013) finns ett reportage om attraktiv stadsutveckling där bl a Alexander Stråhle, som är stadsbyggnadsforskare på KTH, pekar på William H Whytes ”the power of ten” (en bra plats är en plats där du kan utföra minst tio olika aktiviteter, tio sådana platser ger en bra stadsdel, tio sådana stadsdelar ger en bra stad). För inte så länge sedan lyssnade jag också på en annan forskare (Charlotta Mellander) som pratade om attraktiva städer. Hon menade att människor vill vara där andra människor är, där det finns mångfald, tolerans, spännande aktiviteter och kultur. En del i detta är såklart en attraktiv boendemiljö.

Parker, butiker, folkliv och snabb och smidig kollektivtrafik är givna faktorer som höjer attraktiviteten i staden.

Att bygga hållbara städer diskuteras allt mer i stadsbyggnadskretsar,
lite försent kan tyckas, men bättre sent än aldrig. Vad handlar det om då? Ofta
utpekas förtätning som den onda stadsutvecklingen som tar alla gröna ytor till bostäder. Jag ser det snarare tvärtom – mer plats för boende och grönytor och mindre till gråytor som parkeringsplatser eller industrier i attraktiva (ofta sjönära). Det är också så jag skulle vilja att Karlstad utvecklas.

Stråhle har vidare satt upp fem faktorer, viktiga för en stads attraktivitet: Utbud av handel, restauranger och kultur, Tillgång till parker och vatten, Kvartersformen (det ska vara slutna gårdar), Närhet till snabb kollektivtrafik, Befintligt gatunät för gång och cykel. Stråhle menar också att tätheten är avgörande, inte minst för att bilar får mindre plats och mer plats ges åt människor. Tätheten i staden är viktig utifrån både Stråhles och Mellanders perspektiv, eftersom tätare stad ger mer människor på en viss yta, vilket gynnar antalet interaktioner, möten, mötesplatser men som givetvis ställer krav på staden och dess olika delars utformning, inte minst tillgången på grönytor.

Precis som forskningen också påvisar blir gröna ytor istället allt viktigare om man ska bygga fler bostäder. Både för människors upplevelse, men också för omhändertagande av t ex dagvatten. I Karlstad finns gott om grönytor, vilket vi ska värna och utveckla och i så stor utsträckning som möjligt bygga på gråytor. Tillsammans ger dessa mindre utrymme för bilar och mer för människor, och visst är det väl så att staden är till för människorna?

kollektivtrafik – samhällsnytta och samhällsansvar

I veckan som gick anordnade Sveriges kommuner och landsting tillsammans med Svensk kollektivtrafik en presidiekonferans för de som sitter i styrelser för kollektivtrafikutförare och myndighetsnämnder. På schemat stod bland annat diskussion kring resultaten av processen kring regionala trafikförsörjningsprogrammen, hur vi hanterar nya lagstiftningen, konkurrenssituationen gentemot kommersiell trafik, kostnadsutvecklingen framåt och andra framtida utmaningar.

Med på konferansen var bl a infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som dagen till ära också hade en debattartikel i dagens samhälle.

I artikeln påpekas vikten av att kommersiella aktörer släpps in på terminaler och hållplatser för att göra situationen så enkel och bra för kunderna som möjligt. Nu kan man ju tänka sig att det skulle kunna varit en stort problem om det hade varit en mängd kommersiella aktörer på kollektivtrafikmarknaden som kommit till efter nya lagstiftningen. Nu är det inte fallet så, och i de fall det kommit till så verkar det som att man löst det på ett tillfredsställande sätt, som tex på terminalen i Göteborg där kommersiella aktörer får tillträde och där en avgift tas ut för alla som ska lägga till. Så långt är det bra, huvudsaken är att det för kunden är enkelt och smidigt och lyckas man lösa biljettfrågan och samordna tidtabeller och annat finns stora möjligheter att detta kommer bli riktigt bra.

Men istället för en rad tillkommande kommersiella aktörer ser vi ett fåtal stora bolag som blöder ekonomiskt, det kan vara svårt att få in anbud i upphandlingar och ett flertal aktörer som har upphandlats har slutat i förtid pga ekonomiska svårigheter. Kollektivtrafik är uppenbarligen svårt att tjäna pengar på, och jag tror vi måste inse att det snarare är en samhällsuppgift än en uppgift för marknaden att lösa. Detta innebär också att staten måste hitta vägar att hjälpa de kommuner som har stora ekonomiska åtaganden, inte minst de kommuner som har spårbunden trafik.

Kostnaden för kollektivtrafiken är något vi måste hantera framöver. En balans mellan det kunderna betalar och det som samhället subventionerar måste totalt sett ställas mot den alternativkostnad som det skulle innebära att inte köra någon kollektivtrafik alls. Att resa kollektivt är trots allt energismartare och mer ekonomiskt än om vi skulle bereda plats för alla individer på motorvägar, parkeringsplatser och så vidare. En djupare analys av detta måste emellertid göras för att vi ska kunna hitta argumenten för att framgent kunna satsa på kollektivtrafiken. Det finns ingen väg tillbaka, nu gäller det att istället optimera resurserna på ett sådant sätt att samhällets nytta blir så stor som möjligt och att resenärerna får så mycket utbud för pengarna som möjligt.

kollektivtrafik med resenärsperspektiv

Karlstadsbuss ligger i framkant av Sveriges kollektivtrafik. Hög andel nöjda kunder, stor resandeökning och ett ständigt utvecklingsarbete gör att det hela tiden finns nya mål att sträva mot, uppnå och studera resultaten från.

Kanske är det också just utvecklingsarbetet som gör det intressant att vara politiker (och för den del också forskare) i karlstadsbuss närhet. Här diskuteras framtidens kollektivtrafik, inte bara utifrån vilka busslinjer vi ska köra nästa år, utan på ett generellt plan, utifrån individers vardag, marknadens möjligheter och anpassningar, känslan av att åka buss, hållplatsens utformning – Kort sagt: Hela upplevelsen av att vara kollektivtrafikresenär från det att jag går ut från dörren hemma tills dess jag kommer till jobbet.

Ständigt diskuteras resenärsperspektivet i kollektivtrafiken. Men vad menar vi egentligen med det? Och hur utvecklar vi vår kollektivtrafik för att få fler att åka, och kanske framförallt, underlättar vi tillräckligt för människor att åka kollektivt när vi planerar bostäder, skolor, shopping, arbetsplatser och hur gör vi det tillräckligt attraktivt? Hur stor roll spelar hållplatsen, resan och bussen för helhetsintrycket? Många av de frågorna finns det svar på i den vinnovarapport ”en permanent världsutställning i Karlstad” som precis blivit klar på Karlstadsbuss.

Mer om den kan läsas här och den kommer också att presenteras på persontrafikdagarna i Göteborg om någon vecka, missa inte det!

behövs en nationell stadspolitik för hållbar stadsutveckling?

I flera fora och olika sammanhang lyfts nu gång på gång frågan om det behövs en nationellt sammanhållen och samordnad politik för våra städer. Politikerna själva verkar inte så intresserade av en nationell politik för området, om man ska tro den enkät som genomförts med ett antal riks- och kommunpolitiker, som jag skrivit om tidigare. De som jobbar med stadsutveckling, rent praktiskt, verkar dock i större utsträckning se behovet. Är det så att det är politikerna som hindrar en hållbar stadsutveckling? 

Det är många olika viljor att ta hänsyn till som lokal politiker, är det så att det traditionella tänkandet (det kanske mer ohållbara) ibland får stå framför nytänkande, förslag på nya alternativa lösningar, eller mer hållbara? Jag säger inte att det är så, men min korta erfarenhet säger mig att det är lätt att formulera övergripande idéer kring den hållbara staden, inte lika lätt att fatta konkreta beslut som går i linje med detta. Och det är definitivt inte enkelt att vara ense över alla partigränser om det, även om detta verkligen är beslut som borde fattas i konsensus.

Delegationen för hållbara städer har på regeringens uppdrag undersökt vilka system och strukturer som hindrar en hållbar stadsutveckling. I den rapport som överlämnats till regeringen lyfter delegationen fram femton övergripande och framträdande hinder för en snabb och långsiktigt hållbar omställning av städerna. Delegationen ger även förslag på statliga åtgärder som kan driva på arbetet och ge städerna bättre förutsättningar att utvecklas i en hållbar riktning.

Några hinder som lyfts fram i rapporten:
• Värden kopplade till människors livskvalitet och städernas attraktionskraft ges inte tillräcklig tyngd i planeringen
• Ohållbara livsstilar och beteenden
• Otillräcklig dialog med medborgare om stadens utveckling
• Stuprörstänkande försvårar helhetslösningar
• Bristande samordning inom och mellan olika nivåer
• Bristande incitament för långsiktigt hållbara beslut
• Otillräckliga statliga investeringar i samhällsviktig infrastruktur kopplat till städernas utveckling och behov

Förslag på statliga åtgärder:
• En nationell stadspolitik för bättre samordning av statens sektorsintressen som inbegriper en strategi där hållbarhet är ett överordnat mål i praktiken
• Fortsatt satsning på en nationell arena som kan samla aktörer för hållbar stadsutveckling
• Ökade resurser till kunskapsutveckling inom hållbar stadsutveckling i form av forskning och utveckling, innovation, systematisk uppföljning och utbildning
• Fortsatta satsningar på pilot- och demonstrationsprojekt

En tydlig statlig politik på området, skulle kunna stötta lokala politikers ställningstaganden för att främja hållbar stadsutveckling. Det är emellertid väldigt viktigt att den politiken inte på något sätt sätter för låga krav, eller blir för urvattnad, eftersom det snarare skulle försämra möjligheterna för hållbar stadsutveckling än förbättra den. Det skulle kunna vara någon form av ”lägsta golvnivå” – för hållbar stadsutveckling, men möjlighet och stöttning i att göra mer. Den stora risken, som jag ser, är att flertalet politiker skulle nöja sig med det staten föreskriver och inte vilja göra mer. I dagsläget, då det inte finns några generella riktlinjer, kan man istället hitta lokala anpassningar och lösningar som både kan vara mer effektiva, men som också sätter staden på kartan. Många kommuner har idag ett långt mer framskridande miljö- och hållbarhetstänkande kring stadsutveckling, kollektivtrafik och klimatarbete än vad regering och riksdag kan frambringa. Kommuner måste även framledes gå före och vara mer offensiva och det vore förödande om den positiva utvecklingen som flera av landets kommuner ändå har på hållbarhetsarbetet avstannade.

med kommunpolitiska klimatförnekare blir behovet av klimatlag än större ( uppdaterad)

Det har pratats om problem med USAs skolor, som lär ut att klimathotet inte existerar. I dagens upplaga av dagens nyheter redovisas en studie, där det framkommer att så mycket som sex av tio svenska kommunpolitiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. 7 av 10 tror helt sonika alltså inte på vetenskapen.

Klimatförnekare visars sig, i rapporten, ofta vara ”en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan ”den klimatövertygade” är ”kvinna i en större kommun och är miljöpartist”. Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen.

I dagsläget är miljöarbetet till stor del avhängigt det som händer i kommunerna. Regeringen undviker att fatta beslut som skulle underlätta för människor att fatta klimatvänliga beslut, det föreslås inga åtgärder och det finns ingen plan för hur Sverige ska minska utsläppen till nära noll 2050. Det tydligaste beviset på detta är att Sveriges klimatutsläpp ökade med 11 procent 2010. Men när Sveriges utsläpp ökar på grund av obefintlig klimatpolitik, uteblivna framtidsinvesteringar och nästan gratis utsläpp inom EU:s utsläppshandel kan faktiskt kommunerna gå före. Att då en så stor andel av de som verkligen kan driva på miljöfrågan lokalt och fatta viktiga beslut för landets framtid, inte ens tror på klimatproblematiken, är naturligtvis ett väldigt stort problem. Global uppvärmning är inte minst ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar.

Gustav Fridolin pratade bla om det igår på partiledardebatten och Åsa Romson har skrivit om det på Dn debatt: Sverige behöver en klimatlag, med maxtak för utsläpp – precis som vi har utgiftstak i budgeten. Åsa skriver att ”Precis som ett budgettak var nödvändigt för att klara den ekonomiska krisen på 90-talet så är ett utsläppstak i dag nödvändigt för att möta klimathotet. … Med samma disciplin och tillförlitlighet som Sveriges riksdag har enats om ansvar för statsbudgeten måste vi även börja ta ansvar för klimatpolitiken.”

Miljöpartiet jobbar för att få med fler partier på en sådan klimatlag. Det är kanske viktigare än någonsin, om nu dessutom flertalet kommunpolitiker inte ens tror på klimathot, och inte tänker dra sitt strå till stacken genom aktiva åtgärder för att ställa om samhället i mer hållbar riktning.

—-
Som man frågar får man svar: Det visar det sig att den här undersökningen, så att säga, frågade på ett sådant sätt att fler än (troligtvis) annars skulle kategoriseras som klimatskeptiker. Läs mer här.

Detta motsäger dock inte behovet av en klimatlag eller att vi agerar lokalt i kommunerna gällande klimatfrågan.

en grönblå budget

Igår lade vi, den politiska majoriteten, vår första riktiga gemensamma budget. Under några veckor har vi jobbat ganska mycket för att få ihop alla önskemål att passa överens med de resurser vi hade att fördela. Det har gått smärtfritt, vi har varit överens om det mesta och haft ganska roligt på köpet – något som givetvis alltid har betydelse för  det allmänna tillståndet när man jobbar mycket. Det blir liksom lite enklare att jobba mycket om det är roligt också.

Vi har fokuserat på hållbarhet rakt igenom. Det handlar ju om det, oavsett om det är sociala frågor, ekonomiska eller miljömässiga – att få karlstad och de som lever här att klara sig långsiktigt. Vi har prioriterat underhåll, social housing (att människor ska ha någonstans att bo) och att göra kollektivtrafiken till ett attraktivt alternativ. Vi vill rusta upp kommunens lokaler varav 55% är skolor. Det är ansvarslöst att låta barnen och lärarna har en alltför dålig arbetsmiljö, dålig ventilation och dessutom är det både miljömässigt och ekonomiskt dåligt. Lokalerna läcker energi och det är kapitalförstöring att låta lokalerna förfalla så att vi tillslut måste riva och bygga nytt. Att ta hand om det vi har – är hållbar utveckling.

Hållbar utveckling handlar ju egentligen inte om att dela upp saker i ekonomisk, social eller miljömässig hållbarhet, även om det kan vara pedagogiskt rätt att göra detta ibland. Allt hänger ju ihop, och det speglas verkligen genom den budget vi nu har lagt. Struntar vi i att renovera, drabbas vi både ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Det är dags att ändra på det nu. Delar av medias åsikter  kring budget kan du t ex läsa här , här , här eller varför inte på miljöpartiet de gröna i Karlstads blogg?

(bild  från karlstad.se)