Jag har tidigare skrivit både ett och två blogginlägg om kollektivtrafik, mestadels i stadsbyggnadsperspektiv eller generellt som en viktig del av en stad. Inte så ofta har mina kollektivtrafik-utspel handlat om kollektivtrafik på landsbygden.
Vi har en bra kollektivtrafik i Värmland, vi har fungerande tåg, vi har samhällen längs med järnvägen. Vi har stombusslinjer och håller på att bygga upp en bra turtäthet som baseras på attd et ska vara enkelt att hålla ordning på när och var bussarna går. Kollektivtrafiken har alla möjligheter att vara ryggraden i värmland och utgöra en bra grogrund för tillväxt och ge bra möjligheter till pendling.
Bra kan givetvis bli bättre. Men grundförutsättningen måste vara att de som kan åka kollektivt också gör det. Vi vet att det inte är möjligt i många människors vardagsliv med förskola, skola och en mängd aktiviteter som ska passa in mellan 00-24. Jag är övertygad om att bilen kommer att vara ett alternativ på svensk gles- och lansbygd, även framgent, fast med andra drivmedel än idag. Och eftersom många inte kommer att kunna få ihop vardagen med kollektivt åkande, är det ju desto viktigare att de som kan åka kollektivt gör det. Då är det ju också viktigt att inte minska möjligheterna till det, t ex genom att inte stanna tågen, i de samhällen där det idag finns flera som stiger på.
Just nu finns ett förslag om att stanna tågen på färre ställen än tidigare längs med värmlandsbanan och fryksdalsbanan, något som sägs förkorta restiden – för de som kan åka med. Istället borde man titta på hur tågen tidigare körts (där det funnits både snabbtåg och tåg som stannar) och se till hur man skulle kunna lösa det utan att försämra möjligheterna för några. Jag och Stina Bergström har skrivít debattartiklar i både nwt och vf på temat, Stina har också bloggat på temat. I veckan var det också ett fokusreportage i nwt kring frågan om tågstoppen, förutom flera andra artiklar som varit på temat: 1, 2, 3, 4, 5.
