delat ledarskap – himmel eller helvete?

Delat ledarskap kan vara fantastiskt bra, jag kan också tänka mig att det kan vara väldigt jobbigt.

Två personer ska tillsammans leda en organisation – två personer som kan ha helt olika syn på ledarskap, på lösningar i olika frågor, på hur man ska förhandla eller vad målet för verksamheten ska vara.

Vissa saker är naturligtvis enklare att lösa, jag kan till exempel tänka mig att mål med verksamheten är något som man kan enas kring ganska enkelt, däremot kan det kanske vara svårare att förena förhandlingstekniker eller syn på ledarskap.

Jag har tillsammans med min språkrörskollega i Miljöpartiet i Karlstad delat kommunalrådspost under innevarande mandatperiod. Det har för det mesta varit väldigt väldigt bra. Jag hade aldrig velat göra det här utan honom. Det innebär inte alltid att vi är överens eller tycker lika, men vi kan dela på arbetsbördan och man är aldrig sådär riktigt ensam – det finns alltid någon att resonera med inför olika typer av beslut.

Det är en del som hör av sig kring delat ledarskap, som vill veta för- och nackdelar, vad som kan vara bra att ta med sig – och huruvida jag kan rekommendera det eller ej. Så, här kommer det:

  • JA! Jag skulle rekommendera alla att dela ledarskap.
  • Det KRÄVER att man jobbar lite med just ledarskapet.
  • OCH för att det ska fungera bra, tror jag att framgångskoncept är att: prata mycket med varandra, hålla varandra uppdaterade (så gott man hinner och kan), det är en klar fördel om man trivs bra ihop.
  • Jag TROR att man utan problem kan ha olika ledarskapsstilar, olika saker man är bra på, olika saker man gillar och är duktig på – om man är överens om att stötta varandra och också kanske dela upp uppdrag mellan sig utifrån detta.
  • VÅGA bjuda på sig själv. För mig sitter det ofta långt inne, och jag är inte alltid sugen på att låta kollegor komma mig alltför långt inpå livet. Men som folk säger, det är UTANFÖR den där bekvämlighetszonen det spännande (och all utveckling) sker.