ett kliv är bättre än inget kliv alls väl?

Det här med politiska kompromisser är intressant.

Politiskt arbete speciellt då flera partier ska samverka och komma överens, i en miljö där politiska partier per definition ska vara oense och tycka olika. Oavsett vad man gör får man kritik. Antingen så har man krävt för mycket och samarbetspartnern ”gått med på för mycket”, eller så är det tvärtom. Det finns alltid utrymme för att någon i något läger ska kritisera och det är naturligtvis intressant för media att lyfta upp.

Kompromisser är däremot ofta det som leder framåt. Att ta ett kliv i rätt riktning är alltid bättre än låsta positioner och inget kliv alls. Däremot är väl de som har kompromissat inte alltid nöjda med resultatet – givetvis hade man helst velat ta två kliv istället för ett.

Och det är då det gäller. För de andra att säga att det är bra nog, det var hit vi kom nu. Nästa gång tar vi ett kliv till. Det ger lite balans i tillvaron. 1-1. Istället är det alltför ofta de egna leden kritiserar. Och istället för balans är man både en själv och omgivningen missnöjd med insatsen. Obalans. 0-2

Varför skriver jag det här då? Jo, givetvis för att jag ser facebookflödet av kritik mot den S/MP regeringen. Givetvis kommer MP inte få igenom Miljöpartiets politik till 100%. Men MP är med och styr, förändrar, moderniserar, ställer om. MP tar ETT kliv, och det är bättre än INGET alls. Så kom igen nu, det är klart att det är bra, vi kan göra mer, men då måste vi hjälpas åt.